Kyrkogårdar
Kyrkogårdar är fina. Det har jag alltid tyckt, vilket väl inte är överdrivet konstigt, mycket beroende på att det ligger i dess konstruktion att vara just det – fina.
Lite synd då att jag råkar bo på en ort som saknar just fina kyrkogårdar. Visst äger de sin funktion – en plats att skotta ner folk som slutat andas på, och erbjuda en plats för sörjande att gå till. Men i övrigt lämnar de en del att önska i upplägg, utsmyckningar och ja…lite fantasi.
Ta t ex Östra Kyrkogården i Göteborg. Jag vet, lite orättvist att jämföra en genomsnittlig tätorts prosaiska kyrkogårdar med en tillhörande en av Sveriges största städer, tillika hemvist för flera av Svenska Historiens största kulturpersonligheter, men tänkt inte på det som en jämförelse. Mer som en litania över att min tillgång till den är strikt begränsad utav avståndet.
Monumenten formligen tävlar i storslagenhet, det ena värre än det andra, uppbragta till minne av folk som uppenbarligen närde en stor önskan att etsa sig fast i andra människors minne. Där är det inte aktuellt med kubistiskt tråkiga, fyrkantiga stenar eller multnande träkors i perfekta rader, som mer tyder på en strävan efter anonymitet än något annat.
Har ni till exempel sett Viktor Rydbergs grav? Där var namnet och efterlevande verk tydligen inte nog. Helst skulle vi också veta exakt hur han såg ut, ner till minsta skäggstrå och pormask. Detta godartade brott mot den förhatliga Jantelagen ska vi nu inte ålägga på herr Rydberg själv, utan mer på arkitekten, Hans Hedlund, som ritade monumentet, och sett till dennes övriga verk framstår det mig som att herr Hedlunds ådra för det närapå komiskt ståtliga nog var i paritet med hans aorta.
Och vad har man själv att tillgå? I bästa fall Anders Zorns grav, en grå sarkofag med ett par dåliga replikor av runstenar!
Nu är det inte främst avsaknaden av grandiosa kyrkogårdar jag sörjer. Primärt vill jag åt den lilla, övervuxna by-kyrkans begravningsplats. Kan någon säga mig var jag hittar den? Den där med stor, gnisslande grind, lutande gravstenar med knappt läsliga inskriptioner, den som är konstant täckt av dimma nattetid – belyst av en lika konstant fullmåne, med förrstenade änglar som tyst skrier i förtvivlan. Där döda träds knotiga grenar sträcker sig efter en – komplett med en uppflugen uggla som illavarslande hoar åt en, och som centreras av ett gravkapell i vit, fläckad marmor. Ni som sett Sleepy Hollow vet nog vad jag menar.
Någonting liknande det här alltså.
Någon som har en idé? Tips mottages tacksamt.
Mora
© Björn Jonsson 2011
© Björn Jonsson 2011
Örebro
© Björn Jonsson 2011
© Björn Jonsson 2011
© Björn Jonsson 2011
Göteborg
© Björn Jonsson 2011
© Björn Jonsson 2011
Stockholm
(30×40 cm. Fotopapper)
© Björn Jonsson 2011
Uppsala
(30×40 cm. Fotopapper)
© Björn Jonsson 2011
Lurvas 
Lämna en kommentar